Björn Westlund  Tyresö

Annika och Ludde Garnås Haninge

Mina bröstsmärtor är som gott som borta.

Jag har varit överviktig nästan hela livet. Efter att jag slutade spela ishockey så fortsatte jag äta som om jag spelade. För mina tre barns skull vill jag orka leka med dem och försöka komma i form. Så jag beslöt mig för att ta tag i detta och började med Cambridge. Jag har kilformade kotor, så när jag sover får jag smärtor när jag andas. Jag har också haft artros i fingrarna men det har blivit så mycket bättre sedan jag gick ner i vikt. Och mina bröstsmärtor är så gott som borta.

Livet är mycket lättare idag

Jag vet att jag idag kan handla kläder som jag verkligen vill ha. Jag kan hitta byxor utan att skämmas för att fråga om storleken finns och jag kan åka berg o dalbanan utan att få ångest, då personalen ofta kunde säga: tyvärr bygeln räcker inte.  Nu kan jag leka lättare med mina barn också och min vikt håller jag genom att ha kontinuerlig kontakt med min kostrådgivare Isabell.

/Björn ifrån Tyresö

Övervikt är ofta ett familjeproblem

Annika säger; Det verkar ofta vara så att flera medlemmar i en familj är överviktiga. Det stämmer till stor del även på vår familj där jag, Annika, har jag varit mer eller mindre överviktig sedan mellanstadiet. Så blev även sonen medan maken la på sig sina kilon under tonåren. Jag inte bara har dålig karaktär, jag är otålig också. Ett hekto i veckan är bara frustrerande och när jag tröttnade gick jag snabbt upp i vikt igen. Men man blir äldre och i och med detta har jag förlikat mig med hur jag ser ut och accepterat mig och min kropp. Eller kanske gett upp.

Hade inpräntat i barnen att storleken inte spelar roll, men det gör den ju…

Men saker och ting förändras. Jag har två barn och har lagt mig vinn om att aldrig skapa någon fixering vid kropp, har aldrig pratat om bantning och alltid gjort allt för att skapa en förståelse för att det är ok att vara tjock likaväl som smal. Storleken är oviktig och inte det man dömer människor efter. När mina barns kamrater sagt ”vad tjock du är” har jag bara svarat ”men jag är väldigt mjuk också”. Min uttalade ståndpunkt har också alltid varit att det är föräldrars fel om barn är tjocka och jag har fått ganska mycket huvudvärk av att fundera över hur min filosofi om att det är ok att vara tjock går ihop med den ståndpunkten samtidigt som min son blev allt rundare. Jag kunde ju inte säga det till honom, endast att han skulle ge katten i att alltid tömma faten så fort någon satte fram kakor eller godis. Hemma serverade vi inget sådant, men andra hade desto mer. Ett stillasittande liv framför datorn hjälpte inte heller.

En dag i somras hörde vi sedan en släkting prata om Cambridge Viktprogram. Det lät alldeles för bra för att vara sant och i det längsta avfärdade jag det som ännu en av dessa hopplösa jojo-dieter. Sen insåg jag att om det funkade kanske det var lösningen på sonens övervikt.

”Ludvig, du och jag har ju lagt på oss en del på sista tiden, vad säger du om att försöka?” sa jag med andan i halsen. ”Absolut, kanon!” sa han, min 16-åring. Saken var klar och den 23 augusti 2010 skrev vi in oss hos Isabell Myrsten.

Ludvig hade en anmärkningsvärd karaktär, säger mamma stolt

Under flera veckor körde vi ren kur. Ludvig, som går andra året på gymnasiet, åt en bar till lunch och jag soppa. Samtidigt ökade vi träningsintensiteten och började träna mer regelbundet. Ludvigs karaktär var anmärkningsvärd, han höll ut till 100% trots att det emellanåt var motigt och kompisarna undrade.

Kilona rasade och det dröjde inte länge förrän kläderna började sitta löst. Vi köpte nya jeans varje månad till Ludvig och jag kunde plocka fram kläder ur gömmorna som jag inte använt på flera år.
Det tog inte lång tid innan träningen gick från straff till belöning, plötsligt blev det roligt! Och att köpa kläder, som tidigare varit ett nödvändigt ont, blev en fröjd. På köpet är vi både piggare och friskare.

Vi tappade drygt 25 kilo vardera

Ett halvår senare hade vi minskat 25 (Ludvig) respektive 27 kg. Min redan tidigare stilige son var snyggare och framför allt gladare än någonsin, fick ett mycket bättre självförtroende och rätade på ryggen. Den första flickvännen dök upp!

Ludvig säger; Min viktminskning har gett mig mycket mer självförtroende och jag känner inte längre ångest när jag ser mig själv i spegeln. Det har även blivit kul att handla kläder! Förut var det bara en pina som man helst av allt ville undvika och bara gjorde i yttersta nödfall.

Roligt är också att det är många som märker att jag har blivit smalare och jag får uppmärksamhet på ett helt annat sätt än tidigare.

Nuförtiden är jag väldigt vaksam på vad jag äter och jag går på gym 3 dagar i veckan, har idrott i skolan 2 gånger samt varannan vecka innebandymatch med några kompisar. Nu håller jag på att lära mig hur mycket jag kan äta för att behålla vikten och jag har till och med börjat tycka att det är kul att gå och träna!

/Annika & Ludvig